Chapter 69 - immune?!
Josh's perspektiv
Dan logger mot ett träd i sin varg formad och sover. Stjärnerna lyser starkt och månljuset lös upp Dans svarta päls som man annars inte ser i mörkret.
Alla sover tungt och jag kunde inte sova, det ändå som var på min tänkte var Cat. Jag undrar hur hon har det just ju, om hon sover, eller har också problem att sova. Alla tankar gjorde mej yr och speciellt de tankar att jag har fått reda på att jag är en renrasad vampyr. Det är ganska sjukt att för två år sedan var jag en normal kille i ett band med killar som var som bröder för mej. Men den dagen Dan sa att han var hälften vampyr och Varulv så var jag lite spektisk i början. kunde det var sant eller så var det ett skämt.
Några dagar senare började jag få ett beroende av blod, hur smaken lekte med mina smaklökar och hur jag kände i hela kroppen att jag ville ha mer. Om Dan inte hade varit där hade jag nog tagit ett liv. Ju mer jag tänkte på det ju hungrigare blev jag och jag kunde inte kontrollera det. Jag var nära att bita Dan men han är för stark för mej.
'' josh, vakna vakna nu din vampyr!'' sa Dan och hans varg ögon lös mot mej och jag flög flera meter bort. Han skrattade och la sej på makren och skratta.
'' inte okej!'' sa jag och log. Han nicka och reste sej upp för att få luft. Han var gladare idag, mycket gladare, det gjorde mej glad. Nu ska jag se Cat äntligen!
'' Han ska hjälpa oss'' sa Dan och log
'' Vad heter Han?'' sa jag nyfiket och reste mej upp och gick mot Dan som sen gick mot tronen. Han..stod där med stolthet och kollade ut över skogen.
'' Arrow, han heter Arrow'' sa Dan och kollade mot Arrow.
'' var är flickan?'' sa Arrow och gick försikt ner. Dan var mycket större än Arrow men det brydde han sej inte om.
'' hemma hos henne, så du vet kan du inte komma i varg form'' sa Dan och log.
'' va? varför inte?'' sa han förvånat.
'' hon bor i stan och alla skulle bli galna om en varg klampar in i stan.''
'' du har en poäng där'' sa han
vi gick i tystnad, de klampade fram med sin muskelmassa och jag gick här brevid så liten, så hjälplös.
Pinnar knäcktes när vi gick på stigen som sakta fösvann när vi gick. Arrow stannar hastigt och lyfter huvudet högt och vrider med sina öron fram och tillbaka.
'' vad är det?'' sa jag
'' det är någon som lägger en bariär runt oss, spring!'' sa han och sprang snabbt förbi mej. Jag tog tag i Dan arm och klättrade upp på hans rygg. Jag kollade fram och vinden var så stark mot mitt ansikte att mina ögon vattnades. Det gick så snabbt.
'' vad menar du med bariär?'' sa Dan flåsande
'' Ulvar, de senaste åren har vi blivit attackerade av ulvar men jag har lyckats att driva bort dem med en bariär. Jag antar att de har kopierat det och försöker stänga in oss'' svarade han flåsande och nu kunde man se att det blänkte i himlen och bariären hade vuxit större.
Dan började springa snabbare och jag greppade tag i hans päls för att hänga med. När jag låg ner för att inte bryta nacken i vinden så kände jag en underbar lukt. Godare än Cat's mina ögon blev röda och jag reste mej upp och hoppa ner.
'' josh!'' skrek Dan
Jag log och såg han..en sån underbar smaklig måtid.
'' du blir fångad där!'' skrek arrow med hes röst efter allt flåsande.
Allt jag kunde höra var ylande utanför bariären och se den varelsen.
'' du har något mod att stanna i min lilla bariär'' sa han med ett flin. Han stod på två ben men med ett varg huvud och krökad rygg. Han såg hemsk ut men hans blod villa jag ha. Det kändes precis som första gången jag drack blod. Allt lekte i min munn och vattnades.
Tänderna växte fram och allt rörde i munnen, jag gjorde mej redo att få min måltid.
Han stod stilla länge utan att attackera, han bara stod där och gjorde inget. Jag var uttråkad.
Med snabba steg sprang jag mot han och försökte bita honom i nacken. Men han kastade bort mej så bara min tand ristade honom i nacken. Jag landande mjukt och reste mej upp, han höll sig för nacken och morrade.
'' försök'' sa jag och skratta.
När jag precis skulle attackera så attackerade Dan mej. Han kastade mej in i ett träd och jag slog huvudet hårt, väldigt hårt. Mina ögon var suddiga och jag gnuggade, men det funkade inte.
'' han vill att du ska bita honom!'' skrek arrow med irriterad röst. Jag fattade inte, jag kan ju döda honom.
'' de är imuna mot vampyr gift!'' skrek han igen.
Jag stirrade på Dan som bet och slet i Ulven, Men ulven var så smal så han slant undan nästan alla bet.
Min lust försvann och började känna mej illamående.
jag tog djupa andetag och satt i en hög med jord. Jag höll mina händer för huvudet och kollader ner i marken.
'' josh?''
'' lämna mej ifred!'' skrek jag mot Dan.
fast han satte sig brevid mej, hans päls rörde min arm och jag hörde hans lugna och djupa andetag. Han lyssnar aldrig.
'' hur?, hur kan de vara imuna?'' frågade jag och släppte greppen om huvudet.
'' När jag var liten och ''lekte'' i min flock så var vi attakerad av Ulvar och de hade en överaskning annars hade vi kunnat döda dem lätt. Men de hade gjort en packt med vampyrer, vi hade något som de vill eh och de skulle göra vad som helst för att får tag i det.
Så vampyrerna bet i Ulvarna och de blev mördarmaskiner och min far var den ändå som stod upp för vår flock. De andra var för rädda. Nu tänker du att jag är likadan som dem.
'' nej nej! '' sa jag och kollade upp mot han.
Han log.
'' De slet isönder min pappa framför mina ögon, men min farbror räddade mej med hans magi''
'' var är din farbror nu?'' frågade jag med darrig röst, jag har aldrig sett Dan såhär. Han håller nästan allt inne.
'' vi borde gå nu'' sa Arrow och gick förbi oss och sen börja springa.
'' hopp upp'' sa Dan och hukade sej ner.
När vi kom hem så möttes jag av en orolig Cat som kramade mej hårt.
'' säg till mej när du sticker någonstans josh!'' sa hon och kysste mej lätt. Jag hade saknat henne.
'' det gäller dej med Dan!'' sa Alex
Jag kramar tillbaka henne. Hennes röd svarta hår luktade gått och jag ville kramade henne hela tiden.
'' vem är detta?'' sa Alex och kollade på Arrow. Han ser annorlunda ut när man är i männsklig skepnad. Typ en kille i 55 års åldern.
'' Så du är clark?'' sa han och gick fram till Alex. Hon stod stilla medans han gick runt henne.
'' ja, det är sannerliken du!'' sa han med ett leende.
En röst bröt tystnaden och alla kollade mot dörren.
'' tjena!''sa en kill röst.
'' Charlie?'' sa Alex.
Chapter 68 - help
Alex's perspektiv
Jag kollade på honom och hans halv långa bruna hår som var ruffigt. Han log, och hans ögon lös.
'' jag heter Joe och har krafter precis som du'' sa han och kollade allvaligt på mej,
'' hur vet du det?''
'' den där tornardon var inte så svår att missa, jag kan se igenom byggnader och se igenom männsikor, deras själar, jag kan tillexempel se att du är bekymrad över att du inte kan kontrollera dina krafter och att du inte vill göra någon illa''
Jag satt stilla och blec överaskad att han hade rätt. Det var precis så jag kände, jag vill inte göra någon illa.
'' jag förstår, jag var så i början också och du har inga krafter nu. Du är orolig att du har förlorat dem för gått'' han kollade upp i himlen och vinden vajade hans hår. Hur visste han?
'' lugn, de kommer tillbaka, du använde så mycket kraft så att de måste '' vila'' om man kan säga så''
Jag lös upp och log. De kommer tillbaka, jag kan bekydda Cat för hon inte har krafter,
'' jo, det har hon'' sa han ''
'' men du kunde bara kolla igenom männsikors själar?''
'' jo, jag kan bara det, men ser vad du ser, vet hur du känner dej'' sa han känslorna var annolunda och jag kollade på honom med en allvalig blick.
'' jag kan hjälpa dej''
'' jag är ledsen, jag kan inte lita på dej, fast du säger att du har krafter'' sa jag och gick därifrån. Jag kollade inte bak utan fortfatte fram.
När jag kom hem så möttes jag av Max, Chris och Matt. Jag log och de log tillbaka.
'' tjena! varför händer allt coolt när jag är borta?'' sa Max och kramade mej hårt. Jag krama tillbaka och började nästan gråta.
'' Hoppas du mår bra'' fortsatte chris, jag nickade och gick till Matt.
'' hej'' sa han och krama mej. När jag vände mej om så stod Cat ch log.
''Jag måste prata med dej'' sa jag
Varför sa du inget om att du har krafter?'' sa jag
'' jag fick reda på det igår'' sa hon-
'' nå vad är det för kraft?'' sa jag och log som en galning. Jag var så glad att hon också hade det och jag var nyfiken på vad det var.
'' jag kan kolla på en person i två sekunder och sen säger de sanningen'' sa hon och jag stod stelt.
'' läskigt!'' sa jag utan att tänka på det. '' det var inge meningen att jag skulle säga det'' sa jag med en hand för munnen.
'' sa jag ju det'' sa hon och log.
Två dagar har gått och jag har inte träffat Dan. Max, Matt och Chris vill inte säga var han och Josh är. Det är något som är konstigt här. Dessutom är det svårt nu för jag har inte fått tillbaka mina krafter än. Eller ja, jag vet inte ens om han Joe talade sanning heller.
'' Vem är Joe'' sa Anton med en allvarlig röst i döröppningen.
'' jag träffade en konstig kille i parken innan, han sa att han kunde hjälpa mej med mina krafter''
'' och vad sa du?''
'' jag bara gick därifrån'' sa jag
'' bra'' sa han och satte sej på sängen brevid mej, '' jag ska bekydda dej med allt jag har Alex'' sa han och kramade mej. jag saknade detta, Bara han och jag. Min storebror. Någon som jag ser upp till.
Kramen var varm och varade i evigheter men jag kunde inte begära mer när man är ledsen.
'' vet du var Dan är?'' sa jag och kollade mot honom.
'' nä, jag är ledsen'' sa jag och kysste mitt huvud.
Dan's perspektiv
Skogen var inte så tät längre, den var öppen.
'' det är ganska läskigt att gå brevid dej i din varulvs form'' sa Josh och kollade upp mot mej. Jag var en varg på fyra meter hög. Det är klart det är läskigt när man vara är 1 m och 85 cm...jag skrattade och kollade ned på honom.
'' föreesten...hur känner du dej att du har fått reda på att du är en renrasad vampyr?'' sa jag och fortsatte gå
'' jag visste att det var något konstigt med mej när jag var 9 år. Men jag fattade inte att det var vampyr blodet som rann igenom mej. Jag trodde det var pubateten.Jag brast ut i skratt så högt att jag skräma fåglar som var i träden. Josh skrattade med men jag kunde inte sluta heller! det var så kul!
Efter att vi hade gått en stund såg jag stigen som skulle leda mej till Han. Jag stod nervöst och kollade en stund på stigen. Jag måste göra detta om jag vill rädda Alex från att skada någon.
Jag tog bestämda steg dit och min svarta mjuka päls vajade i vinden och kände hur jag egentligen inte ville dit.
Efter några runder från träd till träd, stig till stig och en gnällande Josh som frågade hela tiden om vi inte gick i cirklar. När vi var framme stod alla andra varulvar och kollade på mej. Det var ljust och solen var påväg ner. Min flock var utplånad men denna var närmaste till vår. Så det var ganska logiskt att jag skulle be dem om hjälp men sen ingen har ens tänkt på mej eller hälsat på mej hur jag mådde med detta vampyr blod i mej så tyckte jag inte det var synd om dem att deras flock blev överfallen av Ulvar.
Jag gick fram till en tron och alla viskade runt mej, bara jag kunde höra dem. Josh gick på min högra sida och kollade på alla andra med sina röda ögon. Han markerade att han inte var någon att jävlas med.
'' så..du vågade ändå komma hit?'' sa en mörk röst ur skuggan. En brun gestalt reste sig och kollade på mej med röda ögon.
'' frågan är varför? gjorde jag mej inte klart att du inte fick komma hit längre?'' sa han igen
Jag var arg, han gjorde mej så arg hela tiden!
'' jo, men...''
'' dåså! stick!''
'' kan du någonsin lyssna på mej vad jag har att säga! Du har aldrig gjort det''' Jag röt i högt att jag fick Honom ur balans. JAg gjorde mej större så han skulle förstå att jag inte var någon alla leka med längre.
'' nå, vad har du att säga?'' sa han och la sej nonchalant ner.
'' min tjej kan inte kontrollera sina krafter och de kan gå i överstyr, jag vill att du ska hjälpa henne''
'' varför skulle jag hjälpa dej och din '' tjej''? sa han och kände blickar i ryggen från de andra.
'' för att hon är en Clark''
'' Diana och Simons Claks dotter?''
'' ja..''
'' hur är det möjligt, jag trodde de dog i jordbävningen''
'' Diana och Simon satte de i en slags bur så de inte kunde skadas och den äldsta, Anton, kunde öppna den för Alex var inte stark nog. Men på den sista tiden har hon vuxit starkare och igår fick hon ett utbrott och hennes krafter var otroligt stakra.
'' det ändrar hela synen på dej, hur kunde du falla för en farlig tjej som kan utplåna min flock?!''
'' för jag älskar henne! jag gör allt för henne, till och med frågar dej för hjälp. Jag vet att du har magisk bakgrund''
Han stelnade till och reste sej upp, och var redo att attackera mej. Han hoppade mot mej och bet mej i nacken.
Mina ögon gick från bruna till röda i sekunder. Jag bet han i nacken och kastade bort honom.
'' jag är inte svag längre! jag är större och starkare än vad jag var innan!'' skrek jag men han gav sej inte. Han hoppade på mej igen men denna gången var jag beredd. Jag hoppar snabbt åt sidan och hoppar upp i luften sedan ner på honom på ryggen och återigen biter honom i nacken. Han gnällde och röt.
'' okej!'' skrek han men jag höll kvar. Jag ville att han skulle känna den smärta jag kände när han utvisade mej från min flock! Min flock! Jag höll kavr och brydde mej inte om att han röt och gnällde.
'' Dan!'' Josh skrek på mej och kasta bort mej från honom. Jag slog huvudet ganska hårt i marken men jag reste mej upp. Jag såg suddigt men jag stod på mina ben.
'' jag ska hjälpa dej'' sa han och flåsade. Josh kollade på mej och jag la mej ner och nicka. Han haltade upp till sin tron och la sej ner. Jag såg honom fortfarande och han kollade på mej, denna gången inte kyligt. Utan som ett tack.
Jag kunde bara tänka på Alex. Jag sa ju inte hejdå till henne. Förlåt.
Men nu ska du ha hjälp.
Chapter 67 - Choice
Dan's perspektiv
Hennes skrik hördes från energin och alla i rummet grappade tag i saker för att inte flyga bort.
'' dan!'' skrek hon och kollade på mej, hennes ögon var vita och hon kollade på mej med en kall blick. vad fan händer?
'' detta var det jag mena! Hennes krafter har gått ut kontroll och bara jag kan hjälpa henne!'' skrek Anton brevid mej jag stod kvar i min varulvs skepnad och kollade på henne. '' gör det!'' skrek jag och han sprang mot tornardon som var runt henne, '' Alex!'' skrek han och höll henne om huvudet och hade pannan mot hennes. Jag kände mej på hjälplös, jag kunde inte göra någonting! jag började sjunka ner och till sist stod jag med två ben och kollade runt i rummet. Josh höll Cat hårt och hon gömnde sig i josh famn. Tvillingarna stod vid dörren och såg på, det var deras fel att detta hände! Om de inte hade kommit hade inte Alex varit såhär!
'' Det är ert fel! hör ni det?!'' skrek jag mot dem. Finn förvandlades och stod mot mej med svarta ögon.
'' Vårt fel?! Det var du som förvandlades!''
'' Men ni var tvungna att säga att josh är en renrasad vampyr med?! och att hon ska hjälpa er med något som har pågått i hundra år!'' jag stod kvar på min plats och stirrade in i hans ögon.
'' Finn!'' hördes jacks röst ifrån vinden. Finn gick tillbaka och morrade.
Energin började sakta sjunka och Alex sjönk ner på golvet igen och Anton stod brevid henne, hon kollade på mej med sina stora bruna ögon. Jag gick mot henne och kramade henne hårt.
'' förlåt, jag kunde inte stoppa det'' sa hon och började darra.'' ssch, det var inte ditt fel. Allt blev förmycket bara'' sa jag och kollade irriterat på tvillingarna.
Jag vakande och Alex låg brevid mej och sov, klockan var halv 11 på morgonen. Alex grät sej själv till söms igår och jag tröstade henne flera gånger tillslut hjälpte det. Jag kunde inte låta det hända igen, jag kan gå till honom. Men jag vill inte.
'' Godmorgon'' sa hon med ett leende. '' hej'' sa jag och kysste henne på pannan.
'' förlåt för igår'' sa hon och kurrade ihop sej tät intill mej.
'' säg inte förlåt, alex''
''oops! det var inte meningen!'' sa Josh med ett leende på läpparna från dörröppningen.'' men Cat har fixat världens frukost!'' sa han igen och gick ner.
'' hungrig?'' frågade jag
'' utsulten''
Vi gick ner och Josh satt och krängde in sig pannkakor.'' godmorgon!'' sa Cat och kramade Alex. Jag gick och satte mej vid Josh som var upptagen med pannkakorna och Anton satt några stolar ifrån med en kopp kaffe i handen.
Alex's perspektiv
'' hur är det?'' frågade hon och kollade bekymrat på mej
'' svag huvudvärk men annars är det väl bra'' sa jag och log svagt
'' såbra att jag har gjort frukost'' jag log och satte meh vid Anton och kramade hans arm.
'' förlåt'' sa jag och han omfamnade mej med sina muskolösa armar och pussade mej på huvudet.'' sluta säga det''
'' var är tvillingarna?'' frågade jag
Det blev tyst tills Jack bröt stämningen, '' precis här'' sa han och log. Bakom honom stod Finn och kollade oroligt på mej.
'' hur är det?'' frågade han
'' svag huvudvärk''
han nickade och log. Jag kollade runt och Dan såg väldigt bekymrad ut. När jag kollade så gick han ifrån matbordet och gick. Det var något som inte stämde med honom, och jag kan inte läsa hans tankar heller.
Jag kunde inte läsa några av dems, Vad händer med mej?
Jag gjorde mej klar för att gå ut till parken som inte var så långt borta. Jag behövde vara själv en stund, när jag gick dit kollade jag på alla andra som jag mötte. Jag tyckte hela tiden att de kollade konstigt på mej men det var nog bara jag som inbillar mej.
Jag satte på på gungan och gungade fram och tillbaka sakta.
'' Jag kan hjälpa dej, hjälpa dej att kontrolla dina krafter'' sa en röst brevid mej på gungan.
'' vem är du?''
Dan's perspektiv
Jag kan kalla på hjälp, jag kan fråga han om han vill hjälpa alex. Men då måste jag gå dit igen och jag vill inte. jag kan inte. mitt hubud snurrade och jag höll händerna för ansiktet och andades tungt. Jag var irriterad, men jag vet inte för vad.
'' du vill kalla på honom ellerhur?'' sa Josh.
jag vände mej och han stod lutandes i dörröppningen och kollade rakt fram.
'' ja'' svarade jag lågt och kollade ner i golvet.
'' du kan, du måste ha mod att träffa honom, även att det var han som gjorde så du blev utvisad från din flock,
men du måste visa att du inte är rädd för han bara för han tror att du är ond.
'' du har inte ens träffat honom, han är källan för alla flockar, du förstår inte!''
'' du har rätt, jag förstår inte, därför vill jag agt du berättar mer för mej. Du är som en bror för mej!''
Jag kollade på honom och hans ögon var gyllenbruna och allvarliga. Han hade rätt. Jag måste berätta mer för honom.
'' förlåt Josh, du är som en bror för mej med'' han log
'' föresten! vi har en spelning i Orlando nästa helg. Jag har redan bokat biljetter och Chris, Max och Matt kommer imon.
Det hade jag totalt glömt bort!
