thecharmedones

Alex's perspektiv

Jag kollade på honom och hans halv långa bruna hår som var ruffigt. Han log, och hans ögon lös.

'' jag heter Joe och har krafter precis som du'' sa han och kollade allvaligt på mej,

'' hur vet du det?'' 

'' den där tornardon var inte så svår att missa, jag kan se igenom byggnader och se igenom männsikor, deras själar, jag kan tillexempel se att du är bekymrad över att du inte kan kontrollera dina krafter och att du inte vill göra någon illa'' 

Jag satt stilla och blec överaskad att han hade rätt. Det var precis så jag kände, jag vill inte göra någon illa. 

'' jag förstår, jag var så i början också och du har inga krafter nu. Du är orolig att du har förlorat dem för gått'' han kollade upp i himlen och vinden vajade hans hår. Hur visste han?

'' lugn, de kommer tillbaka, du använde så mycket kraft så att de måste '' vila'' om man kan säga så'' 

Jag lös upp och log. De kommer tillbaka, jag kan bekydda Cat för hon inte har krafter,

'' jo, det har hon'' sa han '' 

'' men du kunde bara kolla igenom männsikors själar?'' 

'' jo, jag kan bara det, men ser vad du ser, vet hur du känner dej'' sa han känslorna var annolunda och jag kollade på honom med en allvalig blick. 

'' jag kan hjälpa dej'' 

'' jag är ledsen, jag kan inte lita på dej, fast du säger att du har krafter'' sa jag och gick därifrån. Jag kollade inte bak utan fortfatte fram. 

När jag kom hem så möttes jag av Max, Chris och Matt. Jag log och de log tillbaka. 

'' tjena! varför händer allt coolt när jag är borta?'' sa Max och kramade mej hårt. Jag krama tillbaka och började nästan gråta. 

'' Hoppas du mår bra'' fortsatte chris, jag nickade och gick till Matt.

'' hej'' sa han och krama mej. När jag vände mej om så stod Cat ch log.

''Jag måste prata med dej'' sa jag

Varför sa du inget om att du har krafter?'' sa jag 

'' jag fick reda på det igår'' sa hon-

'' nå vad är det för kraft?'' sa jag och log som en galning. Jag var så glad att hon också hade det och jag var nyfiken på vad det var.

'' jag kan kolla på en person i två sekunder och sen säger de sanningen'' sa hon och jag stod stelt.

'' läskigt!'' sa jag utan att tänka på det. '' det var inge meningen att jag skulle säga det'' sa jag med en hand för munnen.

'' sa jag ju det'' sa hon och log.

Två dagar har gått och jag har inte träffat Dan. Max, Matt och Chris vill inte säga var han och Josh är. Det är något som är konstigt här. Dessutom är det svårt nu för jag har inte fått tillbaka mina krafter än. Eller ja, jag vet inte ens om han Joe talade sanning heller.

'' Vem är Joe'' sa Anton med en allvarlig röst i döröppningen.

'' jag träffade en konstig kille i parken innan, han sa att han kunde hjälpa mej med mina krafter'' 

'' och vad sa du?'' 

'' jag bara gick därifrån'' sa jag 

'' bra'' sa han och satte sej på sängen brevid mej, '' jag ska bekydda dej med allt jag har Alex'' sa han och kramade mej. jag saknade detta, Bara han och jag. Min storebror. Någon som jag ser upp till.

Kramen var varm och varade i evigheter men jag kunde inte begära mer när man är ledsen.

'' vet du var Dan är?'' sa jag och kollade mot honom.

'' nä, jag är ledsen'' sa jag och kysste mitt huvud.

Dan's perspektiv

Skogen var inte så tät längre, den var öppen. 

'' det är ganska läskigt att gå brevid dej i din varulvs form'' sa Josh och kollade upp mot mej. Jag var en varg på fyra meter hög. Det är klart det är läskigt när man vara är 1 m och 85 cm...jag skrattade och kollade ned på honom.

'' föreesten...hur känner du dej att du har fått reda på att du är en renrasad vampyr?'' sa jag och fortsatte gå

'' jag visste att det var något konstigt med mej när jag var 9 år. Men jag fattade inte att det var vampyr blodet som rann igenom mej. Jag trodde det var pubateten.Jag brast ut i skratt så högt att jag skräma fåglar som var i träden. Josh skrattade med men jag kunde inte sluta heller! det var så kul!

Efter att vi hade gått en stund såg jag stigen som skulle leda mej till Han. Jag stod nervöst och kollade en stund på stigen. Jag måste göra detta om jag vill rädda Alex från att skada någon.

Jag tog bestämda steg dit och min svarta mjuka päls vajade i vinden och kände hur jag egentligen inte ville dit.

Efter några runder från träd till träd, stig till stig  och en gnällande Josh som frågade hela tiden om vi inte gick i cirklar. När vi var framme stod alla andra varulvar och kollade på mej. Det var ljust och solen var påväg ner. Min flock var utplånad men denna var närmaste till vår. Så det var ganska logiskt att jag skulle be dem om hjälp men sen ingen har ens tänkt på mej eller hälsat på mej hur jag mådde med detta vampyr blod i mej så tyckte jag inte det var synd om dem att deras flock blev överfallen av Ulvar. 

Jag gick fram till en tron och alla viskade runt mej, bara jag kunde höra dem. Josh gick på min högra sida och kollade på alla andra med sina röda ögon. Han markerade att han inte var någon att jävlas med.

'' så..du vågade ändå komma hit?'' sa en mörk röst ur skuggan. En brun gestalt reste sig och kollade på mej med röda ögon. 

'' frågan är varför? gjorde jag mej inte klart att du inte fick komma hit längre?'' sa han igen

Jag var arg, han gjorde mej så arg hela tiden! 

'' jo, men...'' 

'' dåså! stick!'' 

'' kan du någonsin lyssna på mej vad jag har att säga! Du har aldrig gjort det''' Jag röt i högt att jag fick Honom ur balans. JAg gjorde mej större så han skulle förstå att jag inte var någon alla leka med längre.

'' nå, vad har du att säga?'' sa han och la sej nonchalant ner. 

'' min tjej kan inte kontrollera sina krafter och de kan gå i överstyr, jag vill att du ska hjälpa henne'' 

'' varför skulle jag hjälpa dej och din '' tjej''? sa han och kände blickar i ryggen från de andra.

'' för att hon är en Clark'' 

'' Diana och Simons Claks dotter?'' 

'' ja..'' 

'' hur är det möjligt, jag trodde de dog i jordbävningen'' 

'' Diana och Simon satte de i en slags bur så de inte kunde skadas och den äldsta, Anton, kunde öppna den för Alex var inte stark nog. Men på den sista tiden har hon vuxit starkare och igår fick hon ett utbrott och hennes krafter var otroligt stakra. 

'' det ändrar hela synen på dej, hur kunde du falla för en farlig tjej som kan utplåna min flock?!'' 

'' för jag älskar henne! jag gör allt för henne, till och med frågar dej för hjälp. Jag vet att du har magisk bakgrund''

Han stelnade till och reste sej upp, och var redo att attackera mej. Han hoppade mot mej och bet mej i nacken.

Mina ögon gick från bruna till röda i sekunder. Jag bet han i nacken och kastade bort honom. 

'' jag är inte svag längre! jag är större och starkare än vad jag var innan!'' skrek jag men han gav sej inte. Han hoppade på mej igen men denna gången var jag beredd. Jag hoppar snabbt åt sidan och hoppar upp i luften sedan ner på honom på ryggen och återigen biter honom i nacken. Han gnällde och röt. 

'' okej!'' skrek han men jag höll kvar. Jag ville att han skulle känna den smärta jag kände när han utvisade mej från min flock! Min flock! Jag höll kavr och brydde mej inte om att han röt och gnällde.

'' Dan!'' Josh skrek på mej och kasta bort mej från honom. Jag slog huvudet ganska hårt i marken men jag reste mej upp. Jag såg suddigt men jag stod på mina ben. 

'' jag ska hjälpa dej'' sa han och flåsade. Josh kollade på mej och jag la mej ner och nicka. Han haltade upp till sin tron och la sej ner. Jag såg honom fortfarande och han kollade på mej, denna gången inte kyligt. Utan som ett tack. 

Jag kunde bara tänka på Alex. Jag sa ju inte hejdå till henne. Förlåt.

Men nu ska du ha hjälp.