thecharmedones

Alex's perspektiv

Jag öppnar dörren och möts av en muskulös kropp som omfamnat mej.
Tårarna rinner ner från mina kinder och jag håller om honom hårt.
" Alex? "
" min bror ! Olyckan där ute !"
Jag slingrar mej loss och springer ner från alla trappsteg. En man står och kollar ut från fönstret när jag springer ner och kollar nyfiket. Små lätta steg kommer från trappan ovanför mej och de kallat på mej.
Jag fortsätter ner och kommer äntligen ut, en ambulans kommer och mina ben springer dit utan att kolla mej för .
" Anton!" skrek jag när han lyftes in i ambulansen.
En man hindrar mej från att hoppa in i bilen. " släpp mej !"
" du kan inte gå in " sa han med lugn röst och hur kunde han vara lugn i detta läget? Min bror är skadad!
" han är min bror !" skrek jag men han hållet fortfarande om mej.
" släpp mej !" sa jag igen men jag sjönk bara ner på marken och grät.
" Alex!" dan kommer springande och jag vänder mej om och hoppar in i hans armar. " hallå! Vi får skjuts ! " skrek josh som hade övertalat en polis att följa efter ambulansen. Vi sprang till bilen och Dan höll om mej hårt. Mina trådar rann ner och plaskade på mina händer som var spända.
" jag är ledsen att ni blev inblandade i detta nu" sa jag med brytningar av mitt gråt.
" tyst, hur skulle du veta att detta skulle hända innan ?" nu när han sa det sp började jag tänka efter. Hur visste jag det ? Jag hade inte kontaktat ett djur, och kraschen hördes inte för vi satt så långt bort, dessutom var tv på. Vad skulle hända nu?

Hans svarta hår var inlagt i bandage och små röds fläckar trängre sej igenom , tunga andetag och inga rörelser ligger han bara där. Tårarna kommer igen och jag tar tag i hans hand och bad att han skulle bli frisk.
" kommet han att bli bra mr..Matthew ?" sa jag och höll hårt i Antons hand.
" han har fått en hjärnskakning som är stor. Men hjärnan är okej, han måste stanna här i en vecka sen kan han åka hem." den sista meningen han sa spelades upp i huvudet hela tiden och jag trängde fram ett leende.
" han hade tur att den andra bilen bara körde in i sidan" sa han igen
" tack doktorn" sa jag och log. Han nickade och gick ut ur rummet.
Dan sätter sej bredvid mej och kysser mej på huvudet.
" han kommer bli bra " sa han och håller om mej. Det är klart han ska bli bra...det är min bror vi snackar om. Han kommer inte ge upp.

Dagarna går och jag hälsar på honom varje dag. Han ler varje gång jag kommer in med bakelser som jag har gjort hemma.
" du är bäst " sa han och tog en stor tugga av muffinsen.
" det är bra att du äter mycket socker så du får i dej näring. Du förlorade mycket blod" sjuksköterskan ställde ett glas juice på bordet och log.
" tack så mycket " sa jag innan hon hann lämna rummet.
" du..jag kände när du blev skadad, verkligen kände det. Jag hörde inget men jag visste att något var fel." orden bara flög ur min mun.
" vi kan inte vara borta från varandra länge, och vi kan känna hur den andre mår eller om vi är i fara" Anton log och ruffsade i håret och la det åt sidan .
Känns hur den andre känner...