Chapter 64 - the truth
Nu förstod jag varför Alex var så irriterad. Toby var helt sönderiven, Alex står en bit bort med armarna i kors. " vad har hänt ?" Anton reagerade och kollade på Alex som skakade på huvudet. Varför ville de inte berätta ? Vad var det som var så hemligt? Mitt tålamod började sakta att sjunka och blev en aning irriterad. " Alex ? Kan du säga vad som händer här ?!" hon tittar upp och möter hennes mörk bruna ögon. " det josh sa var sant, han är en vampyr. Jag har en hemlighet med , jag är ledsen att jag har ljugit och har hållt detta från dej. " Tankarna flög runt i mitt huvud och vinden fläktade igenom mitt hår. " Jag och Anton har speciella krafter. Jag kan prata med djur och Anton läser tankar. Fast nu kan jag läsa andras tankar och Anton kan prata med djur. Våra krafter utvecklas mer när vi förstår dem och använder dem för att göra goda gärningar" lusten att brista ut i skratt var stor men jag höll inne det. Hon var allvarlig och Anton nickade till allt Alex sa. " okejokej. Är detta ett skämt ? Varför är Toby sönderiven då ?!" " varulv" Alex hade inte precis ett leende på läpparna och på två sekunder var Dan brevid henne och en bekant röst hördes bakom mej. Hans mörk bruna hår vajade i vinden bakom honom. Jag skulle avsky honom han skulle suga ut all mitt blod och jag skulle dö. " Cat ! Han är inget monster, han är fortfarande en människa. Jag trodde du skulle ta detta bra för du är min bästa vän ! Om du inte vill ha med något med oss att göra så stick ! Jag behöver inte dej då !" Hennes ord spelades upp i huvudet på mej. Vi hade bråkat några gånger men aldrig såhär, tårarna rann ner från min kind och de fortsatte att forsa ner. Jag hade förlorat min bästa vän och killen jag verkligen älskade. " Catalaya ! Det är någon som vill träffa dej ! " ett leende trängde sig igenom och jag sprang ner så fort jag kunde och Alex skulle vara där eller Josh. Men när jag väl kommer dit så försvinner mitt leende och får fram ett hej. " okej, jag ser på dej att det var inte mej du förväntande dig" " förlåt Liam, kom in " jag tvingade fram ett leende som förhoppningsvis såg äkta ut. Han gick in medans jag stängde dörren bakom honom. " vi kan gå upp " med tunga steg kämpade jag mej upp och undrade varför han ens hade kommit. " det känns att det var flera år sedan jag var här" han satte sig på sängen och jag satte mej på datastolen " Cat ?" jag var helt borta " förlåt, vad sa du ?" jag skakade på huvudet. Jag var helt borta, jag kunde inte tänka på något annat än det vad Alex sa att hon inte behövde mej. Hon kanske hade rätt jag skulle bara vara i vägen. " har det hänt något ? " sa Liam och la sin hand på min arm. " jag och Alex har bråkat, det var ett riktigt stort bråk och jag vet inte om jag hatar den killen jag älskar.!" Nu kom tårarna igen och jag höll mina händer för ansiktet för att dölja mitt konstiga ansiktutryck när jag gråter. Nu när jag tänker på det, vampyrer och varulvar kommer inte så bra överens. Inte vad jag har läst, jag gick till vårt bibliotek dör nere och letade efter en vampyr, varulv bok. Om jag hittade en ledtråd till detta kanske Alex inte skulle tycka att jag var i vägen och faktiskt gjorde någon nytta och jag hade rätt de var fiender . Liam flyttade nästab precis när jag och Alex hade träffat bandet och Toby var otrogen mot Alex. Allt faller på plats, Liam var en varulv och så var Toby. De hade säkert dragit sej undan för att de visste att vi skulle vara med bandet rätt så ofta. Jag måste berätta för Alex ich det var nu. " du går ingenstans" Liams röst var mörk och kall. Mitt hjärta stannade i ett tag men jag skulle inte visa min svaghet. " så du flyttade för att jag ungick mycket med bandet och du vet mycket väl att de är vampyrer. "inte alla i bandet, en av dem är som jag. En vaulv."
