thecharmedones

Alex log och gick fram till honom, hon kramade honom lätt och alla stod och kollade på honom. Tvillingarna stod och inspekterade honom noga. Jag har aldrig sett honom innan med cat log och gick fram och kramade honom.
Dan stod och kollade på honom irriterat och släppte inte blicken.

" vad gör du här?" Sa alex med ett leende
" när du var hos oss så har inte min mamma kommit längre och min pappa börjar bli helt galen"
" hur menar du med galen?"
Han kollade på alex och gav henne något. Dan gick bakom henne och hade hans haka på Alex huvud, som om Charlie inte skulle försöka göra något.

Alex's perspektiv

Han gav mej en lapp och log. Dan hängde över mej och kollade argt på Charlie, de kom inte speciellt bra överens.
" Dan, ta det lugnt. Han gör inget" sa jag och hörde ett svagt morrande.
Charlie kom närmare till mitt öra.
" läs det när jag har gått" viskade han och tog ett steg bak och gick ut.
Jag stod kvar och kollade mot dörren. Hans röst var darrig och han var rädd.
" jag vecklade ut lappen och läste det. Med stora ögon tog jag ett steg bort och höll handen för munnen.
" vad? " sa Cat och tog lappen ich läste det.
" vad menar han med detta?" Sa Cat och studerade lappen noga om det fanns mer där.
" vad står det?" Sa Dan
" spring" sa jag och kollade på honom.
Anton gick mot dörren och kollade ut som Charlie stod kvar eller han var borta.

Lägenheten blev tyst och jag stod och kollade på lappen igen. Jag läste om det och om det om det fanns någon ledtråd i meddelandet. Var skulle vi springa?
När jag läste det sista gången hörde jag något utanför vår balkong och jag höll för min hand och en vit bariär i en halv måne kom fram.
" vad är det?" Sa jag och kollade på både bariären och varelsen som stod bakom den.
" en ulv" sa Dan och gick fram mot den och kollade irriterat. Menade charlie att vi skulle springa ifrån detta?
Han kunde inte komma igenom, jag förstod inte att jag kunde göra detta.
" du blir starkare Alex och Anton" sa han bakom den. Anton höll fram handen med och gick fram.
" visste du att du kunde göra detta, Alex?" Sa han och flinade
" jag hade ingen aning"
" inte jag heller"
Han stod upp och kollade på oss när vi höll framme beriären.
" du kan inte beskydda henne föralltid Anton" sa men med ett flin och Dan hoppade på honom men han var inte i sin vargformad så han hade inte så stor chans. Lägenheten var för liten.

Ulven hoppade ut och vår bariär försvann men Dan kollade ner från balkongen och svor lågt.
" Alex och Anton, jag trodde ni gick under med era föräldrar i jordbävningen. "
" vem är du nu igen?" Sa jag och kollade förvirrat på honom.
" arrow, jag ska hjälpa dej kontrollera dina krafter"
" jag kallade hit honom" sa Dan bakom mej och log.
" han kan hjälpa dej." Sa dan igen.
" Anton kunde ha hjälpt mej" sa jag irriterat.
" jag kan inte heller kontrollerna mina Alex" sa Anton och log.

Vi gick till en skog och Dan, Arrow, Finn och Jack förvandlades till varulvar och kollade på oss.
" okej, detta kommer att ta en tag och det kanske kommer att göra ont."
Jag var rädd och det kände Anton och Dan. Anton tog min hand och vi kollade på Arrow som var enorm.
Ska vi börja?

Alex's perspektiv

Jag kollade på honom och hans halv långa bruna hår som var ruffigt. Han log, och hans ögon lös.

'' jag heter Joe och har krafter precis som du'' sa han och kollade allvaligt på mej,

'' hur vet du det?'' 

'' den där tornardon var inte så svår att missa, jag kan se igenom byggnader och se igenom männsikor, deras själar, jag kan tillexempel se att du är bekymrad över att du inte kan kontrollera dina krafter och att du inte vill göra någon illa'' 

Jag satt stilla och blec överaskad att han hade rätt. Det var precis så jag kände, jag vill inte göra någon illa. 

'' jag förstår, jag var så i början också och du har inga krafter nu. Du är orolig att du har förlorat dem för gått'' han kollade upp i himlen och vinden vajade hans hår. Hur visste han?

'' lugn, de kommer tillbaka, du använde så mycket kraft så att de måste '' vila'' om man kan säga så'' 

Jag lös upp och log. De kommer tillbaka, jag kan bekydda Cat för hon inte har krafter,

'' jo, det har hon'' sa han '' 

'' men du kunde bara kolla igenom männsikors själar?'' 

'' jo, jag kan bara det, men ser vad du ser, vet hur du känner dej'' sa han känslorna var annolunda och jag kollade på honom med en allvalig blick. 

'' jag kan hjälpa dej'' 

'' jag är ledsen, jag kan inte lita på dej, fast du säger att du har krafter'' sa jag och gick därifrån. Jag kollade inte bak utan fortfatte fram. 

När jag kom hem så möttes jag av Max, Chris och Matt. Jag log och de log tillbaka. 

'' tjena! varför händer allt coolt när jag är borta?'' sa Max och kramade mej hårt. Jag krama tillbaka och började nästan gråta. 

'' Hoppas du mår bra'' fortsatte chris, jag nickade och gick till Matt.

'' hej'' sa han och krama mej. När jag vände mej om så stod Cat ch log.

''Jag måste prata med dej'' sa jag

Varför sa du inget om att du har krafter?'' sa jag 

'' jag fick reda på det igår'' sa hon-

'' nå vad är det för kraft?'' sa jag och log som en galning. Jag var så glad att hon också hade det och jag var nyfiken på vad det var.

'' jag kan kolla på en person i två sekunder och sen säger de sanningen'' sa hon och jag stod stelt.

'' läskigt!'' sa jag utan att tänka på det. '' det var inge meningen att jag skulle säga det'' sa jag med en hand för munnen.

'' sa jag ju det'' sa hon och log.

Två dagar har gått och jag har inte träffat Dan. Max, Matt och Chris vill inte säga var han och Josh är. Det är något som är konstigt här. Dessutom är det svårt nu för jag har inte fått tillbaka mina krafter än. Eller ja, jag vet inte ens om han Joe talade sanning heller.

'' Vem är Joe'' sa Anton med en allvarlig röst i döröppningen.

'' jag träffade en konstig kille i parken innan, han sa att han kunde hjälpa mej med mina krafter'' 

'' och vad sa du?'' 

'' jag bara gick därifrån'' sa jag 

'' bra'' sa han och satte sej på sängen brevid mej, '' jag ska bekydda dej med allt jag har Alex'' sa han och kramade mej. jag saknade detta, Bara han och jag. Min storebror. Någon som jag ser upp till.

Kramen var varm och varade i evigheter men jag kunde inte begära mer när man är ledsen.

'' vet du var Dan är?'' sa jag och kollade mot honom.

'' nä, jag är ledsen'' sa jag och kysste mitt huvud.

Dan's perspektiv

Skogen var inte så tät längre, den var öppen. 

'' det är ganska läskigt att gå brevid dej i din varulvs form'' sa Josh och kollade upp mot mej. Jag var en varg på fyra meter hög. Det är klart det är läskigt när man vara är 1 m och 85 cm...jag skrattade och kollade ned på honom.

'' föreesten...hur känner du dej att du har fått reda på att du är en renrasad vampyr?'' sa jag och fortsatte gå

'' jag visste att det var något konstigt med mej när jag var 9 år. Men jag fattade inte att det var vampyr blodet som rann igenom mej. Jag trodde det var pubateten.Jag brast ut i skratt så högt att jag skräma fåglar som var i träden. Josh skrattade med men jag kunde inte sluta heller! det var så kul!

Efter att vi hade gått en stund såg jag stigen som skulle leda mej till Han. Jag stod nervöst och kollade en stund på stigen. Jag måste göra detta om jag vill rädda Alex från att skada någon.

Jag tog bestämda steg dit och min svarta mjuka päls vajade i vinden och kände hur jag egentligen inte ville dit.

Efter några runder från träd till träd, stig till stig  och en gnällande Josh som frågade hela tiden om vi inte gick i cirklar. När vi var framme stod alla andra varulvar och kollade på mej. Det var ljust och solen var påväg ner. Min flock var utplånad men denna var närmaste till vår. Så det var ganska logiskt att jag skulle be dem om hjälp men sen ingen har ens tänkt på mej eller hälsat på mej hur jag mådde med detta vampyr blod i mej så tyckte jag inte det var synd om dem att deras flock blev överfallen av Ulvar. 

Jag gick fram till en tron och alla viskade runt mej, bara jag kunde höra dem. Josh gick på min högra sida och kollade på alla andra med sina röda ögon. Han markerade att han inte var någon att jävlas med.

'' så..du vågade ändå komma hit?'' sa en mörk röst ur skuggan. En brun gestalt reste sig och kollade på mej med röda ögon. 

'' frågan är varför? gjorde jag mej inte klart att du inte fick komma hit längre?'' sa han igen

Jag var arg, han gjorde mej så arg hela tiden! 

'' jo, men...'' 

'' dåså! stick!'' 

'' kan du någonsin lyssna på mej vad jag har att säga! Du har aldrig gjort det''' Jag röt i högt att jag fick Honom ur balans. JAg gjorde mej större så han skulle förstå att jag inte var någon alla leka med längre.

'' nå, vad har du att säga?'' sa han och la sej nonchalant ner. 

'' min tjej kan inte kontrollera sina krafter och de kan gå i överstyr, jag vill att du ska hjälpa henne'' 

'' varför skulle jag hjälpa dej och din '' tjej''? sa han och kände blickar i ryggen från de andra.

'' för att hon är en Clark'' 

'' Diana och Simons Claks dotter?'' 

'' ja..'' 

'' hur är det möjligt, jag trodde de dog i jordbävningen'' 

'' Diana och Simon satte de i en slags bur så de inte kunde skadas och den äldsta, Anton, kunde öppna den för Alex var inte stark nog. Men på den sista tiden har hon vuxit starkare och igår fick hon ett utbrott och hennes krafter var otroligt stakra. 

'' det ändrar hela synen på dej, hur kunde du falla för en farlig tjej som kan utplåna min flock?!'' 

'' för jag älskar henne! jag gör allt för henne, till och med frågar dej för hjälp. Jag vet att du har magisk bakgrund''

Han stelnade till och reste sej upp, och var redo att attackera mej. Han hoppade mot mej och bet mej i nacken.

Mina ögon gick från bruna till röda i sekunder. Jag bet han i nacken och kastade bort honom. 

'' jag är inte svag längre! jag är större och starkare än vad jag var innan!'' skrek jag men han gav sej inte. Han hoppade på mej igen men denna gången var jag beredd. Jag hoppar snabbt åt sidan och hoppar upp i luften sedan ner på honom på ryggen och återigen biter honom i nacken. Han gnällde och röt. 

'' okej!'' skrek han men jag höll kvar. Jag ville att han skulle känna den smärta jag kände när han utvisade mej från min flock! Min flock! Jag höll kavr och brydde mej inte om att han röt och gnällde.

'' Dan!'' Josh skrek på mej och kasta bort mej från honom. Jag slog huvudet ganska hårt i marken men jag reste mej upp. Jag såg suddigt men jag stod på mina ben. 

'' jag ska hjälpa dej'' sa han och flåsade. Josh kollade på mej och jag la mej ner och nicka. Han haltade upp till sin tron och la sej ner. Jag såg honom fortfarande och han kollade på mej, denna gången inte kyligt. Utan som ett tack. 

Jag kunde bara tänka på Alex. Jag sa ju inte hejdå till henne. Förlåt.

Men nu ska du ha hjälp.

Jag väntade nervöst medans ringklockan plingade hos Alex.Det tog sekunder innan någon öppnade.
" hej" sa han med mjuk röst
" hej, du förlåt, förlåt så mycket josh" kastade mej runt honom och kramade hårt.
" det är lugnt Cat" tårarna började rinna ner från kinden och hur lättnaden kom fram.
" vem är de?" Sa han och kollade på dem med en kall blick och slet sej ut mitt grepp.
" detta är tvillingarna Finn och Jack"
" de är varulvar Cat" hans ögon blev till svartbruna och tog ett steg före mej.
" vi är inte här för att bråka, vi vill bara prata med Alex"
" vad händer här?" Alex kom med ett leende och kramade mej. Hon viskade " förlåt" i mitt öra.
" så ni måste vara tvillingarna, kom in" sa hon och tvillingarna sken upp och nickade.

När vi kom in så var hela bandet där och Dan höll beskyddade runt Alex
" vad gör de här?" Sa han med kall röst och hur hans ögon skar in i mina och tvillingarnas,

Jack's perspektiv

" vi vill bara prata" sa Finn
" med Alex och halvan"
" halvan?" Sa Alex och la huvudet på sne
Cats kollade på mej och hon kollade in i min huvud och jag kunde inte styra mina läppar
" Dan är hälften vampyr hälften varulv" jag höll för munnen och Finn kollade på mej och jag skämdes något oerhört.
Cat, du vet redan hur du ska göra.
Dan blev arg och hoppade mot oss och blev till en stor svart varg på två ton. Vår pappa hade berättat historier om den varulv som blev biten av en vampyr och hans kropp accepterade giftet och blev en stor mördarmaskin. Odödlig och extremt farlig.
" hur visste ni?!" Sa han och hans blåa öhon lyste som aldrig förr.
Vi gick ner på knä, i vår flock var han som en kung.
" vi måste ha er hjälp, vi är tvillings väktare för varulvar som precis är i förvandlingen, vi vet allt"
" hjälp? Det kan ni glömma, jag blev utvisad av min egen flock för att vara fienden" hans röst var mörk och att gå upp mot honom kunde innebära döden.
" de visste inget bättre"
" dan?" Axels röst gjorde att Dan tappade fokus och hans ögon blev stora och hans öron åkte ner. Hans enorma kropp vände sej och la sej precis vid Alex.
" du sa att du var en vampyr, varför sa du inte att du egentligen var en varulv?"
" jag ville inte att du skulle tycka jag var en hund bara" han sniffade på henne med hans stora nos och hon log.
" det skulle jag aldrig kunna göra, du är Dan. Min underbara kille, ingen annan" hon pussade honom försiktigt på nosen och log.
Finn och jag stod förstenade, just nu hade legenden visat sin sanna form. Det var helt otroligt.
" vad skulle vi hjälpa er med?" Sa Alex, Dan började morra
" vår flock är hotad av en annan art av varulvar, de är hemska varelser,"
" hälften varulv hälften människa" avslutade Finn.
" de har ingen vilja om att förvandlas, de gör det automatiskt när det är fullmåne" fortsatte jag.
" vi kallar dem ulvar"
" de är inte som vanliga varulvar, mer...människoliknande vargar" avslutade Finn.
" är de tillbaka?" Sa Dan och ställde sej upp. Jag nickade och hand ögon blev smala.
" tillbaka? Hur menar du?"
" de dödade min flock efter jag blev utvisad, brutala monster"
" Alex, vi behöver din förmåga att prata med djur eftersom de är en annan art kan vi inte förstå dem, inte ens du Dan."
" bara du och din bror kan förstå dem"
" påtal om din bror, var är han?" Avslutade Finn
" här, Anton gick ut ut köket bakom oss och stirrade länge.
" jag har hört allt, jag tänker inte utsätta min lillasyster för detta"
" men Anton..."
" inga men!" Skrek han mot henne och Dan uppfattade det dom ett hot och morrade.
Han gick mot dem och Dan började resa sig. Han kramade om Axel och pussade henne på pannan.
" Jag lovade mamma och pappa att beskydda dej, det kan jag inte göra när du är där ute och kämpar för någon som du inte ens känner"
" jag vill Anton" han tig ett steg tillbaka.
" jag ska, jag ska hjälpa dem! Du ska inte behöva beskydda mej gör alltid, jag har alltid varit en börda. Jag vill inte vara det mer! Jag ska kunna klara mej själv!" Hennes röst började darra och energin i rummet blev annorlunda och Jack avbröt den med en mening.
" kanske dålig taiming nu men...Josh, du är en renrasad vampyr. Från de största familjerna i vampyrer"
En vit energi forsade ut ur Alex och starka vindar flög runt i lägenheten och hennes gråt hördes från energin.
" Alex!"

Han höll mej hårt runt halsen och jag kämpade för att få luft.
" Du är anledningen att jag är kvar i Los Angels"
Tankarna flög runt i huvudet och det började svarta för ögonen. Var detta slutet ?
Han släppte och kastade mig ner på golvet. Jag tog ett andetag och hostade.
" Anledningen ? "
" när jag blir kär i någon kan jag inte släppa personen och måste kämpa för att få hennes hand. Jag kan inte släppa dig cat"
Hans gyllenbruna ögon lös upp och han hade inte förändrats. Bara lite i humöret, annars var han den snälla, omtänktsamma Liam jag kände innan. Men en i bandet? Hur kunde en i bandet vara en varulv...och vem?
" om du nu är så kär i mej varför försökte du precis döda mej? " jag var ganska irreterad och förvirrad.
" jag kan inte kontrollera det, jag är fortfarade inne i förvandlingen. Det tar 3 månader. Jag kan inte helt bli en varulv än. " Han ögon blev svarta och han tappade kontrollen. När han precis skulle attackera så blev mina ögon smala av skräck, detta var inte liam jag kände. Två stora svarta gestalter flög förbi och tog tag i liams båda axlar. Han skrek, jag var förstenad, jag kunde inte prata och inte fly. Allt jag kunde göra var att kolla när de stora gestalerna gjorde så att han blödde enormt. Var var det? Jag kan inte se riktigt. Allt var så suddigt.

" hey, hur mår du? " en killröst som jag inte kände igen. Jag öppnade mina ögon försiktigt och möttes av en lampa. Det sved, mitt huvud bultade och jag möttes av ett sött ansikte.
" vem är du?" Sa jag och han log.
" bra svar att du mör bra, du förlorade mycket blod så du kan vara lite yr"
Jag kollade runt och helt plötsligt var han på min andra sida. Hur gkorde han det, jag kollar på andra sidan och nu är han där. Allt blev svart och det enda jag hörde när jag föll mot marken var: finn ta henne!
Finn?

Jag vaknade igen och denna gången var i min säng. Han satt där igen, nu var där två av dom.
" kul, nu ser jag dubbelt" jag kisade och han brast ut i skratt.
" vad?" Jag reste mej upp och försiktigt gick mot han.
Jag kisade fortfarande och kollade han var fortfarande kvar.
" herregud jag börjar bli galen antingen är ni tvillingar eller så ser jag dubbelt"
" vi är tvillingar, jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge, jag är jack och detta är min bror Finn"
Jag spärrade upp ögonen och kollade noga nu. De var tvillingar, man såg skillnader på dem nu. Efter 20 år. Sen slog det mej, var är liam?
Jag kollade runt och han var inte här, kanske där nere.
" han är inte här, sa jack vi skickade ut honom" skickade ut? Va?
" vi är vaulvs väktare, vi skyddar de nykomlingar i vår flock"
" så varför stannade ni kvar? Varför gick ni inte och hjälpte Liam? "
" när liam attackerade dig så hann han bita på din arm och när en varulv gör det kan man inte sluta. Det låter som en vampyr skulle göra"
Jag nickade och försökte hänga med.
" vi letar efter en kille som är hälften varulv och hälften vampyr och vi tror han hänger er.
" er?"
" du och Alex, vet du så stor roll Alex har? Du med!" Sa Finn
" va!?"
" Alex och hennes bror kan prata med djur och läsa andras tankar, ellehur?" Sa Finn
Jag nickade
" och du kan kolla på en person i 2 sek innan de säger sanningen" sa jack
" och det är en stor nytta,"
" vadå nytta? Är ni onda eller goda?"
" vi är såklart goda, vi är de goda tvillingarna!"
" det lät så fel Jack! "
Jag skrattade, de var roliga och söta.
" så när kan vi träffa Alex? " sa tvillingarna. Mitt leende försvann och jag började tänka på att hon kanske aldrig skulle förlåta mej!
Det rann tårar.
" var det något vi sa?" Sa Jack och reste sej upp och höll om mej. Tårarna forsade ut, jag ville inte detta. Allt var så fel! Jacks värme forsade ut som en flod och jag kände mej trygg.
" det är inte ni, tack vare er så lever jag" jag torkade bort tårarna och bästemmde mej att ringa henne och säga förlåt.
Tonerna gick och tvillingarna stod på varsin sida av mej. Jag var nervös.
" alex" när hon svarade frös jag till is.
" hej, du förlåt för innan. Jag vill vara vid din sida, jag vill stötta dej. Jag är så ledsen!"
" jag vet Cat, jag är ledsen med."
" jag har två tvillingar som vill se dej"
" jasså? Tvillingar? Vänta va?" Hon skrattade i luren.
" ja, de vill träffa sej väldigt mycket! De är dom dina fans!"
" HAHA...jaha...okej visst "
" ses om 10? "
" jadå"

Nu förstod jag varför Alex var så irriterad. Toby var helt sönderiven, Alex står en bit bort med armarna i kors. " vad har hänt ?" Anton reagerade och kollade på Alex som skakade på huvudet. Varför ville de inte berätta ? Vad var det som var så hemligt? Mitt tålamod började sakta att sjunka och blev en aning irriterad. " Alex ? Kan du säga vad som händer här ?!" hon tittar upp och möter hennes mörk bruna ögon. " det josh sa var sant, han är en vampyr. Jag har en hemlighet med , jag är ledsen att jag har ljugit och har hållt detta från dej. " Tankarna flög runt i mitt huvud och vinden fläktade igenom mitt hår. " Jag och Anton har speciella krafter. Jag kan prata med djur och Anton läser tankar. Fast nu kan jag läsa andras tankar och Anton kan prata med djur. Våra krafter utvecklas mer när vi förstår dem och använder dem för att göra goda gärningar" lusten att brista ut i skratt var stor men jag höll inne det. Hon var allvarlig och Anton nickade till allt Alex sa. " okejokej. Är detta ett skämt ? Varför är Toby sönderiven då ?!" " varulv" Alex hade inte precis ett leende på läpparna och på två sekunder var Dan brevid henne och en bekant röst hördes bakom mej. Hans mörk bruna hår vajade i vinden bakom honom. Jag skulle avsky honom han skulle suga ut all mitt blod och jag skulle dö. " Cat ! Han är inget monster, han är fortfarande en människa. Jag trodde du skulle ta detta bra för du är min bästa vän ! Om du inte vill ha med något med oss att göra så stick ! Jag behöver inte dej då !" Hennes ord spelades upp i huvudet på mej. Vi hade bråkat några gånger men aldrig såhär, tårarna rann ner från min kind och de fortsatte att forsa ner. Jag hade förlorat min bästa vän och killen jag verkligen älskade. " Catalaya ! Det är någon som vill träffa dej ! " ett leende trängde sig igenom och jag sprang ner så fort jag kunde och Alex skulle vara där eller Josh. Men när jag väl kommer dit så försvinner mitt leende och får fram ett hej. " okej, jag ser på dej att det var inte mej du förväntande dig" " förlåt Liam, kom in " jag tvingade fram ett leende som förhoppningsvis såg äkta ut. Han gick in medans jag stängde dörren bakom honom. " vi kan gå upp " med tunga steg kämpade jag mej upp och undrade varför han ens hade kommit. " det känns att det var flera år sedan jag var här" han satte sig på sängen och jag satte mej på datastolen " Cat ?" jag var helt borta " förlåt, vad sa du ?" jag skakade på huvudet. Jag var helt borta, jag kunde inte tänka på något annat än det vad Alex sa att hon inte behövde mej. Hon kanske hade rätt jag skulle bara vara i vägen. " har det hänt något ? " sa Liam och la sin hand på min arm. " jag och Alex har bråkat, det var ett riktigt stort bråk och jag vet inte om jag hatar den killen jag älskar.!" Nu kom tårarna igen och jag höll mina händer för ansiktet för att dölja mitt konstiga ansiktutryck när jag gråter. Nu när jag tänker på det, vampyrer och varulvar kommer inte så bra överens. Inte vad jag har läst, jag gick till vårt bibliotek dör nere och letade efter en vampyr, varulv bok. Om jag hittade en ledtråd till detta kanske Alex inte skulle tycka att jag var i vägen och faktiskt gjorde någon nytta och jag hade rätt de var fiender . Liam flyttade nästab precis när jag och Alex hade träffat bandet och Toby var otrogen mot Alex. Allt faller på plats, Liam var en varulv och så var Toby. De hade säkert dragit sej undan för att de visste att vi skulle vara med bandet rätt så ofta. Jag måste berätta för Alex ich det var nu. " du går ingenstans" Liams röst var mörk och kall. Mitt hjärta stannade i ett tag men jag skulle inte visa min svaghet. " så du flyttade för att jag ungick mycket med bandet och du vet mycket väl att de är vampyrer. "inte alla i bandet, en av dem är som jag. En vaulv."

Solen sken i mina ögon och jag vaknar motvilligt. Var det en dröm? Mina ben ville inte hålla uppe min övriga kropp. Det gjorde ont, det som skrämde mej var att det inte var en dröm och kanske han bet mej och sög ut så mycket blod att jag inte kunde stå. Nej, han kunde inte göra så mot mej, jag hade denna känslan att han talade sanning. Jag hoppades att det var en dröm. Jag lyckades stå upp och jag öppnade balkongen och andades in den friska luften. Jag haltade ner och pappa låg i soffan och tv var på. Jag log för mej själv och gick till kylskåpet och tog mjölk och flingor,mina tankar flög omkring i huvudet på mej och jag ringde Alex. " hallå?" sa hon glatt " hej du ? Josh kom hit igår och du ska bara veta vad han sa, detta är nog vårt första bråk" " vad har hänt?" sa hon oroligt Jag tog min skål och gick upp, " det var sjukt, jag har märkt att du och de andra killarna har döljt något för mej och när Josh sa det igår visste jag inte vad jag skulle tro" Det blev tyst i luren men hörde att hon suckade. " han sa att han var en vampyr, och jag sa att jag hade drömt om det på skoj sen blev han helt djup och började snacka om hur de inte släpper en när man blir kär? Vet du hur sjukt det låter ?" Min röst darrade och jag satte mej på datastolen och flera tårar började rinna ner från min kind. Det var fortfarande tyst tills det jag hörde en enorm smäll i luren " oh shit, vad fan...?" " Alex vad ? " paniken i min röst blev allt större för varje sekund det gick. Jag kunde bara tänka på att Josh anföll henne. " Vänta" sa hon och rafsade i luren och en killröst hördes, det lät inte som Josh..lite mer som.." " Cat, jag får ringa upp dej." " alex..vänta" det började pipa och jag kände mej hopplös och patetisk. Vad var det som hände ? Med snabba steg sprang jag ner och tog på mina gröna converse och sprang mot Alex lägenhet. jag skulle få reda på vad som Hände, " hej Cat, det var länge sedan". Jag vänder mej upp och Liam står där med ett leende. Andetagen blev tyngre och jag ville prata med honom men jag var så nyfiken på vad som hade hänt. " har du brottom?" han log osäkert med de vita tänderna och hans halv lockiga hår. " jag har faktiskt det, men vad gör du här ?" jag har lov i min andra skola och jag åkte ner hit för att se dej, Alex ich Toby. " kan vi träffas sen ? Jag har något jag måste göra nu, och du vet att de inte är tillsammans mer ? " jag halv log för att han var här men jag kunde inte hjälpa att bli sur på Toby. " jo visst, vi ses sen" sa han och vinkade jag vinkade tillbaka och sprang vidare. Glädjen i magen höjdes och så gjorde mina andetag. Mina ben bara sprang fast jag var trött men jag var tvungen att veta. Mina förväntans var bara att Anton hde tappat något och inget mer. Mina darriga knackningar på deras dörr och hörde små försiktiga steg komma mot dörren " läget?" anton öppnade med ett leende och jag steg på. Kylan i kroppen blev kallare och det kändes som om jag hade gått in i en frys. " värmen funkar inte så det är därför det är kallt" Anton log och kallade på Alex. Hon kom från tv rummet och såg bekymmrad ut var det för jag var här ? " jag skulle ju ringa dej" hennes röst var irriterad vilket gjorde mej ännu mer osäker. " jag blev orolig" Hon tog ett djupt andetag och pekade mot tvrunmet. " du får se själv" hon ledde mej snabbt in i tv rummet och möttes av honom. Varför ligger han helt avslagen i soffan. Eller mer viktigare, vad gjorde han här ?

Mitt huvud bultade och jag ville bara ha en huvudvärks tablett nu. Jag lig mot Anton och Dan, vi gick ner och de var tätt in till mej där bak. Cat och Josh satt vid bordet där det var dukat med massor av mat. Jag kände hur det vattnades i munnen och jag var helt inne med att kolla på maten att jag inte märkte att Cat sprang mot mej och kramade hårt. " jag var så orolig!" sa hon kramade mej. Hon var lite längre än mej så när hon kramade mej kände jag mej sjukt liten. Undra om Josh hade berättat att han var en vampyr och jag hade övernaturliga krafter. " hur mår du?" sa hon och släppte greppet. " ont i huvudet " jag log medans hon la sin hand på min panna och sin andra hand på sin. " Du har inte feber iallafall" jag log mot henne och ledde mina steg mot stolen bredvid Cat. Dan satte sig nära mej och Anton mitt emot. Jag gjorde en macka med sallad, avokado och majonäs. Det lät kanske äckligt men det var min och Antons favorit macka. Mamma brukade göra det till oss när vi kom hem från skolan. Hon visste att vi nästan aldrig åt i skolan för det var äcklig mat och jag åt inte kött så jag fick inte i mej så mycket. Jag tog en tugga och kollade på alla som satt vid bordet. Josh gav Dan en allvarlig blick och gick ut i köket, det dröjde inte länge förrens Dan gick ut också. " idiot, jag visste att det var något konstigt med Jonte" sa Cat Jag blev paff att hon tog det så bra. " jo, jag visste inte heller att han var avundsjuk på Anton och mej" " att han puttar ner dej från trappan i lägenheten är sjukt ! " sa hon. De hade inte berättat om oss ? Eller dem ? " varför var han avundsjuk på er ?" frågade Cat igen, nu hade jag strulat till det. " eh..att vi umgicks så mycket med ett band" lögnen flög ut ut min mun. Den kunde vara trovärdig. " han kunde ju ha dödat dej ! Jävla psykopat. Att han går så långt att putta ner dej från trapporna. Liksom kolla på ärret på din arm!" jag kollade på min vänstra arm och det var symbolen som Anton och jag fick när vi slogs med Jonte. " tur att Dan kunde sy ihop det och det läkte jätte fort " Jag kunde inte berätta sanningen, inte nu iallafall. Anton gav mej en menande blick, jag skulle hålla tyst nu. Josh's perspektiv Vi gick ut ur köket och Dan var uppspelt över Alex . Han skulle bekskydda henne dag och natt. Jag satte mej brevid Cat och tig en klunk av kaffet. Hon satt och fundera, det kunde man se på henne. Hennes svarta hår var uppsatt i en hästsvans och hennes gröna ögon lös upp. " vad kollar du på ?" sa hon och log " dej, du är så söt när du tänker" Hon blev röd i huvudet och gav mej en kyss. " du är söt när du sover" hon fnissde lite och jag log. Dan och Alex satt och pratade, han hade armen runt henne och kysste henne på kinden. Han gav henne en huvudvärks tablett och hon grimaserade. Jag ville att Cat skulle ta det lika bra som Alex. Jag tog ett djupt andetag och tog en till klunk av kaffet. De skulle sova här en natt till för Dan ville inte släppa Alex än. Han visste säkert att de skulle komma tillbaka. Cat stod och borstade tänderna med en hög hästsvans och min t-shirt som var förstor henne och mina jogging. Jag omfamnade henne och kände mintdoften från henne. Jag älskade henne. Riktigt mycket. " är du kramig idag ? " sa hon och skrattade. Jag nickade och kysste henne på nacken och sträckte mej mot min tandborste medans hon slank undan och kysste mej på kinden. Jag borstade klart och hon hade somnat i sängen. Jag log och la mej bredvid henne, och kysste henne på kinden.

Mitt hjärta bultade och stirrade på Jontes ansiktsuttryck som var skräckslaget.
" Dan!" jag var skräckslagen i rösten men han tryckte handen hårdare mot hans hals, jontes ansikte blev rödare.
" om du rör henne igen eller till och med tittar på henne, så vrider jag nacken av dej " han släppte Jonte och han hostade och kved på golvet.
Dan rörde sej snabbt mot mej och jag blev omfamnad av hans muskler.
" du dödade nästan honom!" paniken i rösten var så stark att mitt huvud började snurra.
" är du okej?" sa Dan och la pannan mot min.
" det finns mer än bara vampyrer, jag tig en stor risk att rädda dej. jag vill inte att du ska bli en av dem. "
En av dem? Vad var det han snackade om? Finns där mer än vampyrer ? Typ varulvar ?
" vad händer ?" Anton kollade på oss och sprang fram mot Jonte. Hans ögon blev svarta och han ställde sig på alla fyra och tillslut, stod han där ungefär två meter hög. Han morrade och kollade på Anton.
" trodde du verkligen att det bara var du som var speciell? Och din syster ?" hans röst var mörk, han närmade Anton med tunga försiktiga steg.
" jag menar, jag är ingen match för honom ! Jag har velat vara en vampyr ! Inte en varulv. Eller ha krafter som du!"
Han hoppade mot Anton, jag aggerade utan att tänka. Jag hoppade framför Anton och en tår rann ner från kinden. Jag skrek så högt att jag kunde känna hur det slets i halsen.
Ett märke på min arm började lysa och det gjorde det på Antons med. Jag kollade upp och såg mamma och pappa stå framför mej och höll fram handen mot varandra. Vi gjorde det samma och jag kunde känna hur energin flödade in i min kropp och mitt lockiga hår var överallt. Anton ställde sig upp och höll fram handen och en stor engergi bomb flög fram och Jonte brändes i bitar. Han skrek högt och försvann på sekunder.
Mina andetag blev tyngre och inom några sekunder var allt svart.

Jag vaknade att en varm blåsning lekte sej igenom mitt hår. Sakta öppnade jag ögonen och möttes av ett stort fönster. Jag höjde ögonbrynet, vi hade inget sånt stort fönster hemma. Sakta reste jag mej upp och jag hade legat i Dans famn. Han andades djupt och Anton låg på sängen brevid. Jag ville inte resa resa mej upp, att vara i hans famn var det bästa. Hans kroppsvärme, jag det underbara bultande hjärtat. Men konstigt nog trodde jag att vampyrer skulle vara kalla och hjärtat inte skulle slå. Jag hade några aningar att han var soeciell och han var ovanligt lugn tills när Jonte döck upp. Var han verkligen en varulv ?
Jag kollade runt i rummet och upptäckte att jag var i Dans sovrum. Jag kysste honom på kinden och sen la mej ner i hans mjuka och varma famn.
Jag vaknade igen att någon lekte i mitt hår , försiktigt öppnade jag ögonen och såg två gulliga ansikten.
" godmorgon" sa Dan och Anton samtidigt. Jag log och reste mej upp,